Har jag klagat på björkallergin? Annars så gör jag det nu.

Arbetet känns inte lika jobbigt nu, jag tror att jag förstorar upp det lite grann. Ingen förväntar sig något och då blir jag osäker och ställer högre krav på mig själv. Shit alltså. Efter skolan, alltså efter nästa termins programmeringskurser och nästnästa termins arkeologiexamensarbete, så måste jag läsa lite psykologi eller beteendevetenskap. Skulle vara skönt med lite ledtrådar till vad fan som händer i mitt huvud när jag håller på så här. Jag är precis som kompilatorn (vet fortfarande inte riktigt vad det är) som slumpar fram reaktioner som stör men ibland fungerar bra. Fungerar bra gör det när jag är klar med mina projekt för jag jobbar oftast ganska bra, men innan jag är klar fungerar jag knappt alls.

Största problemet är att jag tappar bort mig i andras förväntningar och förhoppningar. Bygger upp låtsaskrav som jag sedan antar är verkliga. Vågar inte göra vad jag vill för att det inte passar sig. Samtidigt är jag aldrig riktigt nöjd när jag gått med på kompromisser. De få gånger jag är stolt över mig själv i efterhand är de gånger jag gjort vad jag velat och inte vad andra tyckt att jag skulle göra.

Grejen är att jag arbetar bäst när jag inte rycks ur min trygga zon. Jag kan inte sitta i skolan och arbeta eftersom allt annat som jag måste tänka på där stör mig och kräver min fulla uppmärksamhet. Jag är alltså så upptagen med att sitta och kväva det som är jag att jag inte får något gjort och vad blir då kvar? Jag är inget och gör inget. Jag gömmer mig för att inte göra bort mig och svettas och stakar mig så fort någon ser mig. Att folk fortfarande minns mig är ett under, för jag hade glömt mig direkt.

När andra vill gå på debaser för att det är så mycket folk på helgerna vill jag sitta hemma och slippa folk. Jag gillar mindre sammanhang där majoriteten är människor jag känner för att jag för en gångs skull kan släppa efter lite grann. Visa lite mer. Sen vill folk klubba och då går jag hem. Jag fattar ju att andra tänker att jag måste ha haft en tråkig kväll eftersom jag går hem så tidigt men det är de bästa utekvällarna nuförtiden. När jag slipper gå på klubb. De allra bästa kvällarna existerar knappast längre. De när man sitter i någons kök och pratar hela kvällen och dansar i vardagsrummet.

Jaja. Jag ville bara förklara att jag på något plan förstår min hopplösa kompilator som feltolkar mig. Den försöker förstå och till sist går det. Bara man orkar stanna kvar och vänta på att den ska visa vad den kan.