Lika lycklig som jag känner mig när programmeringen fungerar, fast tvärtom, känner jag mig när programmeringen inte fungerar. Satt uppe till halv 6 (sommartid iofs) i lördags natt och försökte förstå vad jag gjorde fel. I söndags bad jag om hjälp och direkt identifierades den rad som ställde till det. Blah. Annars fungerade allt.

Ont i hela kroppen och så sinnessjukt trött. Gick över stortorget och märkte när jag var framme på andra sidan att jag inte hade något minne över att jag gått över torget. Vad fan är det? Korttidsminnet är helt borta. Korta minnesförluster. Känslan av att hela världen susar på medan jag sover med öppna ögon. Tror jag är förkyld men vägrar inse. Alla leder är stela. Har lyckats skrapa ihop en hel arbetsvecka så jag ska ge allt jag har för att orka med. Sen är det tomt. Vet inte hur det går med mina arbetstimmar till a-kasseprojektet om jag inte lyckas få ihop halvtid. Ska göra vad jag kan.

I natt har jag sovit tills jag vaknade av mig själv. Var som en zombie hela kvällen och satt i fyra timmar på köksgolvet från det att jag kom hem från jobbet till det att Love kom hem. Har ont i ryggen och fötterna. Diskjobbet är konstigt. Jag känner innan jag går dit att jag inte vill, men när jag är där tycker jag att det är ganska roligt. Iallafall de dagarna då disken är överbelastad. Jag gillar att planera tiden och utrymmet och att effektivisera. Jag tycker också om när det rena disken ska ställas ut på vagnarna och jag har möjlighet att sortera alla olika typer av disk så att det ser snyggt ut och blir lättare för de som ska sortera in disken i skåpet sedan. Lite grämer jag mig över att jag inte hann ställa ut all disk snyggt igår men det var total kaos. Jag gjorde vad jag hann och orkade.

Idag har jag sovit tills jag vaknade (älskar lediga morgnar) och sedan programmerat hela dagen. Det känns hemskt att erkänna det men det är sjukt skoj när programmen gör som de ska. Jag saknar klart färdigheter och jobbar på nybörjarnivå men jag känner mig så duktig när jag klarar av att göra vad jag förväntas klara. Att jag dessutom inte har den tid på mig att läsa in som jag borde ha och alltså gör två veckors halvtidsstudier på en helg varje gäng känns också bra. Härligt att inte vara helt värdelös. Jag klarar det.

Mer avancerade program är ett senare steg men jag tror nog att jag kommer läsa fler programmeringskurser. En uppföljningskurs i java kanske men definitivt både perl-kursen och R-kursen på distans. Alltså inte den här terminen som följer, utan nästa igen. Det här med planering var det jag. Jag kommer att avsluta det här. Det finns inga alternativ. Önskar att jag fick lite praktisk erfarenhet av det jag pluggat någon gång också men det får visst vänta. Ska skriva ett standardiserat brev och tigga ett timvik på någon av alla avdelningarna i Lund. Någon måste ju behöva en assistent och ska jag få kemikalier utskvätta över mina ben hela dagarna så kan jag lika gärna få det samtidigt som jag lär mig vad kemikalierna används till. Känns halvlönt annars.

Galen jobbdag idag. Smutsdisk stod i varenda liten vrå, disk för två dagar. Jobbade över. Nu är jag helt slut i huvudet och har ont i fötterna. Det är något magiskt över diskjobbet. Var gång jag har datorn med bara ifall att det skulle vara lugnt och händelselöst är det kaos men om jag lämnar den hemma händer ingenting på jobbet och jag tvingas sitta och traggla mig genom expressens nöjesnyheter för att tiden ska gå.

Nästa vecka blir det en lite annorlunda arbetsvecka. Nästa igen vet jag ingenting om.

Fick en av mina löner idag. Har jobbat 10 timmar och struntar nog i att göra programmeringsuppgifter idag. Firar att mitt konto inte ligger på minus med att bjuda Love på tacos och mysa med madmen. Jag sparar på madmen nu. Vi har bara några avsnitt kvar och det dröjer tills det börjar igen.

Försöker behålla förståndet. Måste vila ibland, bara inte ensam. Hade en fantastisk lördag med Love i Köpenhamn i helgen. Gjorde knappt av med några pengar utan gick runt på Christiania i solskenet. Drack lite öl på Woodstock och tittade på hus. Sedan tog vi metron till Nörreport och gick till pizzastället jag alltid äter på när jag har sällskap i Köpenhamn. Sedan vin på antikvariatet/baren mittemot det ena biblioteket. Så fantastiskt skönt med en fin höstdag. Försöker se på den dagen och tänka att mina fina och vackra dagar inte är slut. De är bara uppskjutna. Det blir bättre.

Ångesten över att min kalender gapar tomt två veckor från nu river i hjärtat. Det känns så talande. Morfar är sämre och lever inte året ut. Det är så hemskt att behöva förlika sig med att han kanske inte lever imorgon. Vad gör man? Vart tar man vägen? Mamma pratar om hur skönt det hade varit att bara fly undan allt. Lämna det så att det försvinner och inte behöver plockas fram igen. Jag känner samma sak. Jag faller alltid tillbaka till en serie jag läste i Kalle Ankas pocket när jag var yngre där de uppfann en knapp som lät en komma in i en alternativ dimension där tiden stod stilla och man kunde vara bara. Som att flyta omkring i fostervatten och bara ana att saker pågår utanför. Dit vill jag. Jag vill inte oroa mig över att morfar ska falla eller försvinna och mormor ska bli förstörd. Jag vill inte oroa mig över mamma och jag vill absolut inte ägna en sekund åt att fundera på ekonomiska skitfrågor. Trött.

Skulle jobba 6 timmar idag men det blev bara 2,5. Fanns inget att göra. Flyttade timmarna till måndag innan jag plockar bort stygnen. Jag är väldigt spänd på vad min kropp lyckats åstadkomma. Har jag läkt ihop perfekt? Har jag en stor ärrklump? Har det alls läkt? Tänk så är det ett stort hål fortfarande, det hade varit spännande. Jag hade kunnat forska på mig själv om min brist på läkekött. Dessutom är jag spänd på vad de hittade i klumpen som de karvade ut. Undrar när jag får veta?

Har pillat med kurser och tror att jag vet hur jag vill distansplugga hösten 2012 och våren 2013. Jepp. Så lång fram har jag planerat. Skiter nog i examensarbete i arkeologi för det tillför ändå inget. Fix idé tror jag det var. Jag provade men det var nog inte för mig. Har dessutom börjat glömma så jag hade nog inte presterat så fantastiskt ändå.

Jag kom i tid till min spirometriundersökning i morse. Väääldigt tidigt var det och det var helt tomt på gatorna. Normal lungkapacitet, till och med lite över medel var utlåtandet. Lägg därtill att jag är småförkyld. Jag kanske är byggd till atlet ändå?

Nu, plugg.

Jag förstår inte hur andra får allt att fungera.

Upptäckte närj ag hade paus i diskjobbet att något inte stämde med mina kurser. Poängen gick inte ihop. Räknade om och om igen och när jag kom hem och tittade på mitt examensintyg för kandidaten så jag varför. Fel kurs har blivit inregistrerad. 30 poäng som skulle in i mastern har hamnat i kandidaten istället för de 7,5 poängen som hörde dit. Plötsligt saknar jag minst 7,5 poäng fast snarare 15 eftersom den 7,5-poängskursen på inga villkor ska in i mastersexamen. Hade panik och ångest och tog min lediga dag till att åka in till syo och fråga om det ens är möjligt för mig att ta min examen nu. Jag hade tusen strategier och tusen sätt att skjuta ner mig själv men det verkar lösa sig. Planen nu är att jag läser klart programmeringskursen på 15 poäng, tentar den och väntar med att registrera in mitt examensarbete tills den kursen hamnat i mitt ladok. På så sätt kommer den sista kursen jag läst att vara i lund och inte i malmö och jag får ta examen i lund. Jag hoppas att det fungerar så att reglerna inte gör att jag tvingas ta ut min examen i malmö. Det ser väl sådär ut att ha läst ett program som inte existerar på skolan.

Jag undrar om jag någonsin varit hos syon utan att gråta. Det är helt omöjligt. Samma på gymnasiet. De lockar fram min framtidsångest och är snälla och lyssnar och vill hjälpa. Idag grät jag tre gånger om. Det måste vara jobbigt för dem också, vad säger man när en sönderstressad neurotisk 25-åring kommer in och gråter som ett barn över absolut ingenting. Livet liksom. Är så fantastiskt trött på att inte få chansen att visa vad jag kan. Har i allafall kommit på att det var en bra idé med distanskurserna. Idag, när jag haft absolut inget på min att-göra-lista, har jag haft tid att bryta ihop. Har skrubbat alla ytor i köket för att hålla ångesten borta men den kryper på ändå. Tur att jag har mina kurser som får mig att fokusera på annat. Jag älskar att inte ha tid att känna. Jag orkar inte stanna upp. Vill inte.

Allt sker med ett så rasande tempo när varje vecka är en upprepning av den förra. För många jobb, för många måsten och försummade livsavgörande uppgifter, för lite tid. Har börjat tappa lusten att jobba med det jag pluggat till. Jag känner mig som en trånande stalker som tror att jag har en chans fast jag aldrig ens varit i samma land som mitt stalkingobjekt. Varför skulle de vilja ha mig? Jag får mailade standardsvar. Inga intervjuer. Inga råd. Och nu, tystnad. Jag vet att de lagt ut det perfekta jobbet internt och jag är extern. Hur hanterar man något sånt? Jag kontrade med att skicka en spontanansökan av ren desperation och sov inte en blund natten efter eftersom jag kände att jag bränt mina broar med den ansökningen som var i, hör och häpna, fysisk form. Papper och plastmapp. Ingen vill ha papper och plastmapp, det tar plats på skrivbord och uppmanar mottagaren till en extra titt. Eller så kan man lätt råka slänga pappersbunten i papperskorgen och låtsas som att man trodde att dokumentet registrerats i ärendehanteringssystemet. Nu har jag i alla fall tappat lusten. Jag har nog haft tur när jag fått alla mina andra jobb och lyckats fånga rekryterare som faktiskt läst mina ansökningar. För jag vägrar tro att problemet är att jag inte har läst tillräckligt. Är konkurrensen så stor nu att man måste vara sjukt överkvalificerad för att de ens ska överväga att kontakta mig och höra min röst? Är jag för ful, för dum, för villig? Jag vill inte längre. Jag funderar på att dra mig ur alla mina timanställningar som en bra månad ger några tusen mer än när jag pluggade och en dålig månad räcker till hyran och skaffa mig en heltidsanställning någonstans med tre månaders uppsägningstid. Tanken med timanställningarna har ju någonstans varit att jag ska kunna konkurrera med andra kandidater eftersom jag kan börja direkt. Vill ingen ha mig är de ett onödigt ont. Fem jobb och halvtidsstudier börjar tära lite på mig också. Jag känner mig aldrig färdig och har fortfarande inte hunnit fixa det lilla som behövdes i examensarbetet så att jag kan registrera in mina kurser och få mitt intyg.

Textblock till tusen. Här kom en andhämtningspaus.

En annan sak som gjort att jag inte kunnat sova ordentligt de senaste nätterna är att jag varit hos doktorn och karvat loss en kubikcentimeter hud och fettvävnad så att de har lite mer att göra på labmedicin. Läkaren tyckte att det skulle bli intressant att se vad det var han skurit loss och lovade att han skulle skriva att brev när han visste. Jag gläder mig över att snart kunna ha linnen igen och grämer mig över plåstret som sitter över mina tre stygn och hindrar mig från att klia upp det gapande fönstret till mitt inre. Tänk att klia sig i underhuden liksom.
Jag fick se vad han skurit loss av en händelse och min kommentar till den lilla vävnadstussen fick läkare och sjuksköterska att diskutera obduktionsmomentet av medicinutbildningen. Måste säga att det var ett av de roligaste läkarbesöken jag varit med om. Mitt värsta (iofs vårdcentralsbesök) var mitt första och enda gynekologbesök där kvinnan som undersökte mig svarade i telefon mitt i undersökningen. Hepp liksom. Nänä, tänk inte på mig.

Nu ska jag förhoppningsvis göra två veckors programmeringsuppgifter innan jag somnar, annars blir min morgondag pest och pina. Jag tror redan nu att jag vet hur morgondagen kommer att bli. Har legat hela dagen i någon slags uppgiven trötthetskoma och kaffe hjälper inte. Kaffe hjälper nog faktiskt aldrig. Vuxennappflaska. Det enda det ger är ryckiga drömmar och en lång bromssträcka.