Jag har förstört allt genom att försöka planera in Love i ett hörn och plötsligt var han inte min längre. Han valde bort mig. Det absolut sista jag hade tänkt skulle hända hände, och jag var inte förberedd. Efter ett halvår lever jag fortfarande i ett chocktillstånd. Allt som jag trodde var min framtid är borta och det finns inget jag kan göra. Ibland googlar jag mitt problem och hittar mängder med trådar på random kvinnoforum som beskriver liknande situationer och sedan svar som säger att man måste välja. Barn eller inte barn. Jag trodde att jag gjorde rätt som gjorde ett mellanting och väntade tills jag en dag fick för mig att jag var tvungen att ta upp det. Jag gör så, jag planerar i förväg. Jag behöver den bekräftelsen att det inte är omöjligt att det kommer att ske någon gång i framtiden, inte nu, men att vi vandrar i samma riktning men det blev inte så. Han vill aldrig ha barn. Slutdiskuterat. Jag tänkte länge, och kom fram till att jag ville det. Och det förstörde allt. Jag valde bort honom. Han valde bort mig. Inget finns kvar och jag lever i ständig sorg. Plötsligt har jag ingenting alls.

Jag var inte tillräckligt social så jag gav mig fan på att göra mig mindre skeptisk och ge av mig själv när jag började på mitt jobb vilket blev till en fars. Det är omöjligt att sluta. Jag har försökt. Jag är inte gjord för att ungås med människor varje dag, jag vet inte hur man gör. Varje morgon tänker jag att jag ska hitta ett mellanting mellan den jag var tidigare som inte gav något och den känslohoran jag är när jag försöker vara social. Varför spelar det någon roll, varför är jag så extremt rädd för att inte bli omtyckt? Eller inte ens omtyckt, snarare icke förbisedd. Jag gömmer mig helst men då hör ingen av sig. Är jag en person som hela tiden undviker konflikter och känslor men som får saker gjorda blir jag bortglömd. Ger jag för mycket och försöker engagera mig i andras liv och känslor är jag viktig en stund, sedan bortglömd. Alltid bortglömd. Varför bryr ingen sig? Vad gör jag fel?