Tänk att vi envisas med att anpassa vår generationstid efter vår förväntade livstid. Spännande ändå. Vi hade kunnat pressa in fyra generationer och alltså fått ett extra liv nästan om vi bara lät bli att anpassa oss. Samtidigt är det fint med 3 generationer/liv. Far- och morföräldrar är unga nog att hjälpa med barnbarnen när dessa föds och barnbarnen är gamla nog att trösta sina föräldrar när far- och morföräldrarna är gamla och går bort. Sedan avlöser vi varandra och plötsligt har det gått 200 år.
Min rädsla för döden är mindre sedan jag började läsa om den. Jag har förstått att den är en del i ett led. Det svåra är tanken på att en person med tankar och känslor inte kommer finnas längre. Att erfarenheter, hemligheter och kärlek försvinner.