När jag var ute och gick med mamma och Sebbe så hörde vi en duns mellan träden i rörsjöparken. Där låg en liten fågelunge och en skata stod brevid och jag ville så klart hjälpa den lilla skatungen. När jag kom fram till den var det inte alls en skatunge utan en pytteliten ringduva med ett sår på svansen (eller vad man ska kalla den) där skatan börjat äta. Jag lyfte upp den lille stackaren och bar den hem där jag försökte mata den. Den ville inte alls äta och jag vet alldeles för lite om fågelungar så jag fick göra som pappa sa och sätta den i parken igen. Jag tog med en handduk som den fick sitta på så att den inte skulle bli kall direkt och satte den en liten bit ifrån där den hade landat i en liten buske.

Jag känner mig fortfarande maktlös. Jag försöker tänka att om ringduveföräldrarna letar efter sin unge så kanske de hittar den och lär sig att inte lämna sina ungar när de bor så nära mördarskator som puttar barn ur bon men jag vet längst inne om jag ska vara vuxen att den frös ihjäl i natt om den inte blev uppäten av skatan så fort jag var utom synhåll. Jag tvingas jobba mot mig själv för att inte gå och titta till ungen eftersom jag vet att jag kommer bli förkrossad när den ligger med uppsprättad mage och ruttnar.

Högst i näringskedjan står vi vilket innebär att vi inte längre behöver räkna med att ungefär hälften av våra ungar faller bort eftersom någon annan äter upp dem. Jag både hatar och älskar när naturen är grym. Jag önskar att i alla fall fåglarna kunde vara så magiska som jag tänker dem när de flyger runt men även där går allt ut på att äta och vara mätt. Ändå så är det jag uppskattar med naturen att den är så hemsk. Att folk går vilse i skogen eller försvinner till havs samtidigt som löven prasslar i vinden och solen går ner en varm sommarkväll. Jag vill trots det inte titta in i ögonen på en varm och dunig fågel och sedan sätta ut den att dö. Hade det bara varit rättvist så hade det känts bättre men inte ens det kan det vara. Jag försöker tänka naturen som ett stort nätverk men ändå envisas den med att vara uppbyggd i pyramidstruktur där större konstant ger sig på mindre bara för att kunna överleva.

Vissa dagar tycker jag att det är vackert hur allt är konstruerat för att kunna samverka så att löven faller från träden och förruttnar för att bli till jord till nästa generation. Att tidigare släkter ger nya möjligheter för de nu levande. Andra dagar förstår jag inte varför liv ska ge död ska ge liv när liv redan finns och är så fantastiskt som det är. Jobbigt att utbilda mig för att kunna jobba som biolog där hela tanken är att livet blir bättre eller sämre, i alla fall ändras, för varje generation som går.

Jag vet, eller tror mig veta eftersom allt bara är teoretiskt, att världen inte hade varit så vacker om det inte vore för att evolutionen driver arter från varandra och skapar mångfald och anpassar dem till livets olika utmaningar. Ändå är det så läskigt att stå och se en process som är ständigt pågående utifrån och inte kunna påverka. Lite som att ha en tidsmaskin men inte kunna avgöra framtiden genom att hindra att någon trillar genom ett fönster eller blir mördad på öppen gata. Bara kunna stå och se på.

Jag saknar duvan. Jag önskar att jag kunde ha den här hemma och mata den och älska den och sedan släppa den fri när den hade en chans att överleva utan min hjälp. Jag hatar verkligheten.