Jag vet att jag mest klagar på mitt examensarbete här. Lite grann tycker jag om det ändå. Det fungerar som en sorts verklighetsflykt så att jag slipper tänka på allt jobbigt. Hade jag inte haft det hade jag varit tvungen att ta tag i det jobbiga och det går inte. Jag kan inte påverka. Jag är avtrubbad och kan inte trösta. Jag vet inte vad jag känner eller hur jag mår och kan egentligen inte syssla med annat än datasortering.
Alla ursäkter att inte sitta ensam med mina tankar är bra. Jag hade till och med lyckats förtränga att morfar inte är bra, tack vare arbetet. Jag lägger in alla dåliga känslor i det och tänker att allt blir bra när arbetet är klart, men jag vet att jag ljuger för mig själv. Det är då det börjar. Han är sämre nu, och sämre än tidigare är dåligt. Jag hade förträngt att jag inte kan göra upp planer inför sommaren och att jag inte kan tänka längre än en vecka fram. Jag har gjort upp planer ändå för att jag på något sätt tänkt att det motverkar allt det dåliga. Att jag kan skjuta upp det som jag inte kan påverka genom att göra så mycket jag kan av det som jag kan påverka. Fast det fungerar ju inte så.