Upptäckte närj ag hade paus i diskjobbet att något inte stämde med mina kurser. Poängen gick inte ihop. Räknade om och om igen och när jag kom hem och tittade på mitt examensintyg för kandidaten så jag varför. Fel kurs har blivit inregistrerad. 30 poäng som skulle in i mastern har hamnat i kandidaten istället för de 7,5 poängen som hörde dit. Plötsligt saknar jag minst 7,5 poäng fast snarare 15 eftersom den 7,5-poängskursen på inga villkor ska in i mastersexamen. Hade panik och ångest och tog min lediga dag till att åka in till syo och fråga om det ens är möjligt för mig att ta min examen nu. Jag hade tusen strategier och tusen sätt att skjuta ner mig själv men det verkar lösa sig. Planen nu är att jag läser klart programmeringskursen på 15 poäng, tentar den och väntar med att registrera in mitt examensarbete tills den kursen hamnat i mitt ladok. På så sätt kommer den sista kursen jag läst att vara i lund och inte i malmö och jag får ta examen i lund. Jag hoppas att det fungerar så att reglerna inte gör att jag tvingas ta ut min examen i malmö. Det ser väl sådär ut att ha läst ett program som inte existerar på skolan.

Jag undrar om jag någonsin varit hos syon utan att gråta. Det är helt omöjligt. Samma på gymnasiet. De lockar fram min framtidsångest och är snälla och lyssnar och vill hjälpa. Idag grät jag tre gånger om. Det måste vara jobbigt för dem också, vad säger man när en sönderstressad neurotisk 25-åring kommer in och gråter som ett barn över absolut ingenting. Livet liksom. Är så fantastiskt trött på att inte få chansen att visa vad jag kan. Har i allafall kommit på att det var en bra idé med distanskurserna. Idag, när jag haft absolut inget på min att-göra-lista, har jag haft tid att bryta ihop. Har skrubbat alla ytor i köket för att hålla ångesten borta men den kryper på ändå. Tur att jag har mina kurser som får mig att fokusera på annat. Jag älskar att inte ha tid att känna. Jag orkar inte stanna upp. Vill inte.