Allt sker med ett så rasande tempo när varje vecka är en upprepning av den förra. För många jobb, för många måsten och försummade livsavgörande uppgifter, för lite tid. Har börjat tappa lusten att jobba med det jag pluggat till. Jag känner mig som en trånande stalker som tror att jag har en chans fast jag aldrig ens varit i samma land som mitt stalkingobjekt. Varför skulle de vilja ha mig? Jag får mailade standardsvar. Inga intervjuer. Inga råd. Och nu, tystnad. Jag vet att de lagt ut det perfekta jobbet internt och jag är extern. Hur hanterar man något sånt? Jag kontrade med att skicka en spontanansökan av ren desperation och sov inte en blund natten efter eftersom jag kände att jag bränt mina broar med den ansökningen som var i, hör och häpna, fysisk form. Papper och plastmapp. Ingen vill ha papper och plastmapp, det tar plats på skrivbord och uppmanar mottagaren till en extra titt. Eller så kan man lätt råka slänga pappersbunten i papperskorgen och låtsas som att man trodde att dokumentet registrerats i ärendehanteringssystemet. Nu har jag i alla fall tappat lusten. Jag har nog haft tur när jag fått alla mina andra jobb och lyckats fånga rekryterare som faktiskt läst mina ansökningar. För jag vägrar tro att problemet är att jag inte har läst tillräckligt. Är konkurrensen så stor nu att man måste vara sjukt överkvalificerad för att de ens ska överväga att kontakta mig och höra min röst? Är jag för ful, för dum, för villig? Jag vill inte längre. Jag funderar på att dra mig ur alla mina timanställningar som en bra månad ger några tusen mer än när jag pluggade och en dålig månad räcker till hyran och skaffa mig en heltidsanställning någonstans med tre månaders uppsägningstid. Tanken med timanställningarna har ju någonstans varit att jag ska kunna konkurrera med andra kandidater eftersom jag kan börja direkt. Vill ingen ha mig är de ett onödigt ont. Fem jobb och halvtidsstudier börjar tära lite på mig också. Jag känner mig aldrig färdig och har fortfarande inte hunnit fixa det lilla som behövdes i examensarbetet så att jag kan registrera in mina kurser och få mitt intyg.

Textblock till tusen. Här kom en andhämtningspaus.

En annan sak som gjort att jag inte kunnat sova ordentligt de senaste nätterna är att jag varit hos doktorn och karvat loss en kubikcentimeter hud och fettvävnad så att de har lite mer att göra på labmedicin. Läkaren tyckte att det skulle bli intressant att se vad det var han skurit loss och lovade att han skulle skriva att brev när han visste. Jag gläder mig över att snart kunna ha linnen igen och grämer mig över plåstret som sitter över mina tre stygn och hindrar mig från att klia upp det gapande fönstret till mitt inre. Tänk att klia sig i underhuden liksom.
Jag fick se vad han skurit loss av en händelse och min kommentar till den lilla vävnadstussen fick läkare och sjuksköterska att diskutera obduktionsmomentet av medicinutbildningen. Måste säga att det var ett av de roligaste läkarbesöken jag varit med om. Mitt värsta (iofs vårdcentralsbesök) var mitt första och enda gynekologbesök där kvinnan som undersökte mig svarade i telefon mitt i undersökningen. Hepp liksom. Nänä, tänk inte på mig.

Nu ska jag förhoppningsvis göra två veckors programmeringsuppgifter innan jag somnar, annars blir min morgondag pest och pina. Jag tror redan nu att jag vet hur morgondagen kommer att bli. Har legat hela dagen i någon slags uppgiven trötthetskoma och kaffe hjälper inte. Kaffe hjälper nog faktiskt aldrig. Vuxennappflaska. Det enda det ger är ryckiga drömmar och en lång bromssträcka.