Ångesten över att min kalender gapar tomt två veckor från nu river i hjärtat. Det känns så talande. Morfar är sämre och lever inte året ut. Det är så hemskt att behöva förlika sig med att han kanske inte lever imorgon. Vad gör man? Vart tar man vägen? Mamma pratar om hur skönt det hade varit att bara fly undan allt. Lämna det så att det försvinner och inte behöver plockas fram igen. Jag känner samma sak. Jag faller alltid tillbaka till en serie jag läste i Kalle Ankas pocket när jag var yngre där de uppfann en knapp som lät en komma in i en alternativ dimension där tiden stod stilla och man kunde vara bara. Som att flyta omkring i fostervatten och bara ana att saker pågår utanför. Dit vill jag. Jag vill inte oroa mig över att morfar ska falla eller försvinna och mormor ska bli förstörd. Jag vill inte oroa mig över mamma och jag vill absolut inte ägna en sekund åt att fundera på ekonomiska skitfrågor. Trött.