Idag har jag ÄNTLIGEN efter ett halvår kommit igång med att revidera mitt examensarbete. Jag hade ju på något vis registrerat in för många högskolepoäng i min kandidat så att poängen inte räckte till för min master men nu har jag fått 15 hp från Javakursen och kan alltså lösa ut min examen. Jag KAN lämna in nu men jag vet att jag har en hel del stavfel som jag vill fixa och då satsar jag på att läsa igenom hela. Vissa meningar är lite oklara och det märks att jag jobbade 15 timmar/dygn med arbetet när jag skrev det. Mååånga upprepningar av vissa ord. Ska bli skönt när det är över. Blev uppringd av en marknadsundersökare igår angående min kandidatexamen och huruvida arbetslivet välkomnat mig med öppna armar och vad skolan gjort för att integrera studenterna på arbetsmarknaden. Jag fattar inte var de fått mitt telefonnummer ifrån bara. Har för övrigt sökt ännu ett jobb som inte har med min utbildning att göra. Jag tror att jag gör så här för att jag är nervös över att göra bort mig inför folk som har med molekylärbiologin att göra, att de ska skratta åt min ansökan. Det är klart lättare att söka jobb bland folk som inte vet vad min utbildning är så att jag inte bränner broar. Jag har kanske 25 utkast i min gmail som är adresserade till 4 personer. Iden finns korta påbörjade försök att fråga efter praktikplats, assistenttjänst eller doktorandtjänstmöjligheter men jag vågar aldrig skicka. Jag känner mig inte klar eller förberedd nog för att ställa mig framför dem och säga att jag söker en plats. Att jag har något att erbjuda. Arbetslivet brukar ge mig lite självförtroende och jag tror att det är det som behövs. Jag ska jobba på den här typen av jobb en stund till. Fixa min master och sedan min andra master och sedan är jag redo. Sedan har jag något att sticka ut med. Då är jag inte bara en molekylärbiolog i mängden. Samtidigt önskar jag ibland att jag bara hade haft bättre självförtroende på gymnasiet och sökt till civilingenjör så att jag haft en examen som folk förstår sig på och respekterar. Det är sjukt trist att det ska vara titeln som spelar roll när man söker jobb. Det är väldigt tråkigt att känna att man gett sina fritid och sina helger för att plugga till något som inte är värt något och att man inte får möjlighet att prova på i verkligheten. Mängder av metoder i mitt minne som ligger och blir obsoleta. Samtidigt kommer det nya fräscha studenter varje år som lär sig om de nya metoderna, vad är jag? Vad är man om man inte får jobb direkt efter sin examen?