Herregud.
Känns hemskt att behöva erkänna för mig själv att jag snart faller i bitar. Jag känner mig väldigt stark och oövervinnerlig ena sekunden bara för att kastas ner i en grop av hjärtklappning, yrsel och självförakt i nästa sekund. Idag ligger jag i gropen. Jag försöker tänka att skolan är enbart för mig själv, att jag kan hoppa av när som helst och att det är ok om jag inte hinner i tid men det är inte så lätt. Min kropp reagerar och det känns väldigt obehagligt att känna stressen fysiskt. Det är kanske lite för mycket att hantera. Jag kanske borde lugna ner mig. Satsa på något, inte allt. Jag bryr mig knappt längre. Min skolgång känns så långt borta att det nästan är obehagligt. Jag tror att min plan från och med nu är att lämna in det rättade examensarbetet så att den kursen blir klar. Sedan ta det lugnt ett tag och se om jag klarar programmeringskursen, just nu känns det ganska otroligt.

Att göra imorgon
Köpa boken och lämna tillbaka den lånade till biblioteket
Jobba
Handla födelsedagspresent till Sebastian
LÄSA ungefär 100 sidor i boken + föreläsningar
Börja fundera på inlämningsuppgiften.

Att göra lördag
SOVA
ANDAS
Börja pilla med inlämningsuppgiften
Göra lite laborationsuppgifter

Att göra söndag
Skriva klart inlämningsuppgiften
Äta födelsedagsmiddag och sedan be om panikhjälp av födelsedagsbarnet.

Jag har förhoppningsvis inget jobb på måndag så jag kan sitta uppe hela natten med inlämningsuppgiften på söndag om det krävs. Blir den försenad får det vara så helt enkelt.
Måste komma ihåg att hålla måndagen ledig alltså.

Hade tänkt sova i tid idag men min panik håller mig vaken. Muskler vibrerar och hjärtat skenar och jag är lite rädd att börja hyperventilera för det verkar vara mitt sätt att hantera dödsångest/framtidsångest/stress/livsångest. Love är inte hemma och jag spänner hela kroppen i förväntan varje gång jag hör ljud i trapphuset. Jag behöver hjälp. Han är inte här än. Jag måste samla mina tankar och tränga undan dem.