Skola

Har satt mig i pluggskit igen. Felplanering/schematekniska orsaker gör att jag har en tenta på onsdag och en tenta på fredag. KUL. Sen har jag jobbfest på fredag och jobb på lördag. Jag har planerat för belöning när jag är klar i alla fall. Jag har två avsnitt weeds och premiäravsnittet av dexter att titta på när tentor och jobb är borta. Hade gärna struntat i plugget nu. Jag drömmer om uteserveringar i Köpenhamn med solsken och vin eller drinkar i berlin men Love börjar bli irriterad när jag tjatar om framtid så jag får noll positiv respons på mina tankar nuförtiden.

Har förresten snöat in mig på att de flesta uppfattar saker olika. Biologiska, genetiska, sociala etc faktorer påverkar hur vi tolkar och ser saker. Jag utgår alltid från att alla tänker som jag och blir nästan alltid förvånad när jag måste förklara hur jag tänker. Det konstigaste tycker jag är när man börjar tänka på hur andra uppfattar världen, ser vi alla färger på samma sätt? Klart kan vi skilja grönt från lila(ok oftast) men är mitt grönt samma som andras grönt? När man beskriver färger gör i alla fall jag det genom att förklara saker som har den färgen, som grönt exempelvis: Gräs och trädtoppar. Nästa steg är att beskriva hur man skulle blanda färgen med hjälp av andra färger, typ blålila, eller ifall färgen är mörk eller ljus. Hur vet jag att alla ser samma som jag? Tänk så är färgseendet ärftligt så att vissa ser min motsvarighet till blått när jag ser min motsvarighet till grönt. Hur testar man sånt? Problemet är att vad vi tycker passar ihop i färgväg till stor del är inlärt, så där går inte att göra något test.

Iallafall. Jag har i panik över att skolan är slut om mindre än ett år börjat fundera ut vad jag ska läsa på distans/som kvällskurs när jag hittat ett jobb och funderar på någon typ av psykologi for dummies. Jag blir inte klok på världen och tycker personlighetstester osv är sjukt spännande och obehagligt, mest eftersom att jag alltid blir del av en liten skum grupp som inte fattar människor. Det är iofs sant. Jag fattar inte människor. Det är nästan det som är mest spännande. Jag vet inte om jag skrivit det tidigare men något av det tråkigaste som finns är att hamna i en situation som man vet hur den ska sluta. Typ kolla tråkig film och efter 5 minuter veta hur det slutar. Samma med människor. Det är så tråkigt när man hälsar på en människa och utifrån utseende etc på 5 minuter kan lista ut precis vad personen har för intresse osv. Ok, det händer inte jätteofta att man kan lista ut exakt vad personen pillar med på fritiden men det jag skulle komma till är att jag älskar när jag blir positivt överraskad. Vi behöver inte ha samma intresse eller så, bara att personen hamnar utanför mitt inlärda kategoriseringssystem gör mig glad. Jag hatar att vara kategoriserande.

Eh. Jag kommer inte ihåg vad jag ville skriva egentligen så det får vara med det. Tänkte bara på tal om inget eller typ psykologi skriva något litet om min person. Jag tror väldigt ofta att jag har en störning. Det känns som att jag alltid hamnar lite skevt i sociala sammanhang och jag har ingen aning om hur man har ett fungerande kompisförhållande där man liksom förutsätter varandras umgänge på helger eller kan ringa utan anledning. Jag vet aldrig när jag är vän med en person eller när jag är bekant för med tiden har jag fattat att jag tycker att jag är bekant med folk som är vän med mig. Jag blir oftast glad när det händer men jag önskar att jag kunde förstå vad det är som avgör var på vänskapsskalan man befinner sig. Och när blir bekanta till vänner eller bekanta till bekanta vara förstapositionsbekanta. Mina bekanta?

Ibland önskar jag att det fanns en hotline som kunde svara på vem jag är och vad mitt problem är för jag tror inte 118-whatever kan svara på frågan. Personlighetstester på internet som jag nämnde tidigare placerar mig alltid utanför och det vet jag redan. Jag gör saker annorlunda och säger andra saker än var de flesta gör. Ibland tänker jag att det bara är min personlighet och ibland tänker jag att jag är sjuk på något sätt. Senaste testet satte mig i schizotyp personlighetsstörningsfacket men idag tror jag inte att jag är sjuk så jag har svårt att ta det till mig.

En sak som stör mig med personlighetsstörningar förresten är att allt är skalor, precis som sjukdomar. Frågan är var en personlighet börjar och slutar. Det måste vara hemskt att bli diagnosticerad med en psykisk sjukdom eftersom sjukdomen (borde vara) en del av vad man tror är ens personlighet. Tänk om man då blir behandlad och märker att allt man tidigare tyckte var roligt, gott eller grönt helt plötsligt tappat sin tidigare mening. Att man tycker andra saker är roliga eller fina eller snälla. Hur fan funkar det? Kan inte någon som läst psykologi på gymnasiet förklara för mig vad en psykisk sjukdom är?

Det borde vara som typ om man blir sjuk i cancer och cellerna som är ens egna inte längre känns som ens egna utan som något hotfullt sjukt. Typ om huden som tidigare var ens hud blir sjuk och när den är borta så är det ny hud som hamnar på den gamla platsen och fast det fortfarande är hud så är det inte samma hud. Fast det är klart svårare när det är tankar eller idéer som tidigare var ens egna som finns kvar i huvudet men inte längre känns som ens egna. Som när man läser sina gamla dagböcker och inte längre känner igen den personen som skrivit orden.

Jag ber om ursäkt för inlägget. Jag har inte läst igenom det och det blev lite långt så jag pallar inte göra det heller. Nu ska jag återgå till mina Markovmodeller. Tataaa.