Så sjukt nervös nu. Jag har inte kunnat sova ordentligt på flera dagar nu på grund av förkylningen och av att jag bara gör samma sak varje dag. Försökte tvinga mig själv till sömns ungefär som genom att räkna får men det enda jag tänkte på var databaser och hur jag kunde göra det bättre. Klicka på fler länkar, prova andra metoder.
Iallafall. Som alltid när jag inte kan sova fick jag dödsångest och framtidsångest. Dödsångesten var redan avklarad eftersom mitt sjukdomstillstånd lämnat mig i princip halvdöd vilket betyder att framtidsångesten fick köra på med dubbla växlar.

Efter att ha klarat av det gamla vanliga, "ingen examen=inget jobb=inga pengar=ingen lägenhet" och sedan "jag är korkad=ingen vill ha mig=jag är oduglig" så blev jag plötsligt lite konstruktiv. Jag fick sådan sjuk ångest över att jag inte skrivit till presumtiva handledare för mitt mastersarbete att det var det enda jag kunde tänka på när jag sedan vaknade efter att slutligen ha fallit i feberkoma.

Nu har jag mailat en man. Han svarade och bad mig förklara hur det svenska betygssystemet fungerade, eller i alla fall vad betygen betydde. Nu har jag svarat och jag är verkligen livrädd för att han inte ska vilja ha mig eftersom jag är hopplös och inte har superbetyg. Eller att han ska tycka att min engelska är kass eller att jag är oseriös eller konstig eller för nervös eller för ung eller för gammal eller för okunnig.

Eller för att jag skriver på engelska till honom när jag egentligen borde kunna danska eftersom jag har bott 45 minuter från Köpenhamn hela mitt liv och är malmöitisk ungdom och alltså borde ha haft minst två jobb i Danmark. Eller för att jag inte skriver på svenska. Eller vad fan. Jag är nästan redo att skicka iväg mitt CV till honom med jobbreferenser för att han inte ska tycka att jag är värdelös men det kan jag ju inte göra. Eller visa upp något annat som gör mig värdig. Hade jag haft barn hade jag skickat fotografier på dem. Allt för att inte bara vara hopplös och nervös och socialt avvikande. Åååh. Och min engelska blir alltid sämre när jag är nervös och jag har blivit lovad ett rekommendationsbrev men jag har inte skrivit tillbaka för att påminna eftersom jag inte hade skrivit till personen jag skulle skicka det till än. Nu borde jag ju skicka det till handledarmannen men nu har jag det inte bara för att jag skulle vara nervös för att skriva till han som skulle skriva rekommendationsbrevet också.

Fan. Jag borde egentligen sluta se upp till personer som vet mycket och i stället imponeras av folk som är på tv. Då hade jag kunnat prestera så mycket bättre akademiskt. Jag hade kunnat svara fel på tentafrågor utan att fundera över hur pinsamt personen som rättade tentan skulle tycka att det var att jag svarade fel. Nu skäms jag redan innan och lämnar oftast frågorna osvarade. Eller tänk om jag slutade imponeras av folk överhuvudtaget. Så mycket lättare.

Om jag skulle få honom som handledare hade jag nog inte kunnat prata ordentligt på i alla fall två veckor. Bara mumlat och skakat och råkat bita mig i tungan eller tappa ut innehållet i min väska eller råka spilla saker över proverna eller råka säga något dumt som jag läst på flashback.