Jag har förstört allt genom att försöka planera in Love i ett hörn och plötsligt var han inte min längre. Han valde bort mig. Det absolut sista jag hade tänkt skulle hända hände, och jag var inte förberedd. Efter ett halvår lever jag fortfarande i ett chocktillstånd. Allt som jag trodde var min framtid är borta och det finns inget jag kan göra. Ibland googlar jag mitt problem och hittar mängder med trådar på random kvinnoforum som beskriver liknande situationer och sedan svar som säger att man måste välja. Barn eller inte barn. Jag trodde att jag gjorde rätt som gjorde ett mellanting och väntade tills jag en dag fick för mig att jag var tvungen att ta upp det. Jag gör så, jag planerar i förväg. Jag behöver den bekräftelsen att det inte är omöjligt att det kommer att ske någon gång i framtiden, inte nu, men att vi vandrar i samma riktning men det blev inte så. Han vill aldrig ha barn. Slutdiskuterat. Jag tänkte länge, och kom fram till att jag ville det. Och det förstörde allt. Jag valde bort honom. Han valde bort mig. Inget finns kvar och jag lever i ständig sorg. Plötsligt har jag ingenting alls.